Korpens Saga - Finntroll

Jag sĺg min här av troll och vätte. Slappa
spjut sĺ lĺngt ögat mätte. Tusende kroppar
alla döda och svala. Min arme ur
skogen nu lĺg i dvala.

Dĺ sjöng honan mörk en sĺng av hat. Hon
lovade hort gĺvor själar till mat. Ĺt en
dyster ande ur springornas rike. En runa
ristades aldrig skĺdats en like.

Som en blixt i natten av eldens färg.
En kraft som kväldje i kött och märg.
En tunga av illdĺd och sotig svärta. Nu
hördes ett skrik av tusens smärta.

Skogens topp och klippans kant som värn.
Svart som ĺskmoln och skogens tjärn.
Fjädrar nu spreta där skinnet voro. Till
tiders slut de nu ropa sin oro.

Sĺ miste rivarn sin bror av kamp. De flög
sin väg till världens kant. Av ett glömt
och fastligt trolldoms dĺd. Det förkolnade
sinnet kände ingen nĺd.

Nu faller skyars svarta mästare.
Slagsfältets kall och likets kyla. An fulla
av slagens rus och svekets hat. De gnaga
utan ära pĺ krigets ruttna mat

...till Tiders ände

(The Tale Of The Raven)

I saw my horde of trolls and wraiths
Bent spears as far as the eye can see
A thousand bodies all dead and cold
My forest army now lies in hibernation

Then she sang a dark tune of hate
She promised gifts, souls for food
To a somber spirit from the kingdom of twilight
A rune etched, one never before seen

Like a lightning bolt in the night with firey color
A force that swells in flesh and marrow
A tongue of ill omen and black stains
Now heard are screams of thousands in pain

Treetops and mountain peaks for leverage
Black as thunderheads and forest bogs
Feathers sprouting where skin once was
Til the end of time they proclaim their worries

So did the shredder lost his brother in war
They flew to the edge of the world
By a forgotten and sinister magic
The charred spirit felt no remorse

Now falls the master of black skies
The call of the battle and the chill of the corpse
Still filled with the heat of battle and burning hate
They feed without honor on the rotting remains of war

...until the end of Time